Är det bara jag?

Efter en halv-sen utekväll var det så dags att ta spårvagnen hem. Spårvagnen var naturligtvis överfull och det bar sig inte bättre än att jag hamnade precis bredvid "nördgänget". Förstå mig rätt, jag hade kunnat hamna bredvid sämre gäng som det skrikiga tonårsgänget med ovinklade NewEra-kepsar för att nämna ett exempel. I vart fall, nördarna mötte varenda fördom; där fanns både den spinkiga, långa killen med överdimensionerade glasögon och nasal röst och den tjocka godmodiga killen med fett hår och mopedmustach. Alla hade asfula skjortor som de underlåtit att "stoppa ner". För varje station som spårvagnen passerade diskuterade de vitt och brett om alla fräcka uteställen som de kunde gå till om de gick av och hur många öl de skulle dricka. För varje station vi passerade så ökade antalet öl som de skulle dricka och orden om uteställena lades ut allt mer. Till slut kom vi till stationen vid vilken de alla tydligen bodde, då beslutade de sig snabbt för att avbryta kvällen och var och en gå hem till sig. Värdigt.

På samma spårvagn satt också en kvinna. Jag vet att man egentligen inte får säga så men hon var inte särskilt vacker. Hon var klädd i vida manchesterbyxor och en oformlig kavaj. Hon hade en hemmagjord frisyr, riktigt tråkiga glasögon och en mycket hängig hållning. Mest iögonfallande var dock att hon bar en t-shirt på vilken det stod "You are so worth it sister!" med stora bokstäver. Kom igen! Aldrig har en syster varit så lite värd "det". Jag kan inte komma på ett enda motiv som någon skulle kunna representera sämre.

Några timmar senare, efter att jag fått min skönhetssömn, gick jag Avenyn ner, jag mötte då en man med världens största slickepinne, säkert från Liseberg. Han såg ut att vara ungefär 35 år. Slickepinne alltså.