Är det bara jag?

Efter en halv-sen utekväll var det så dags att ta spårvagnen hem. Spårvagnen var naturligtvis överfull och det bar sig inte bättre än att jag hamnade precis bredvid "nördgänget". Förstå mig rätt, jag hade kunnat hamna bredvid sämre gäng som det skrikiga tonårsgänget med ovinklade NewEra-kepsar för att nämna ett exempel. I vart fall, nördarna mötte varenda fördom; där fanns både den spinkiga, långa killen med överdimensionerade glasögon och nasal röst och den tjocka godmodiga killen med fett hår och mopedmustach. Alla hade asfula skjortor som de underlåtit att "stoppa ner". För varje station som spårvagnen passerade diskuterade de vitt och brett om alla fräcka uteställen som de kunde gå till om de gick av och hur många öl de skulle dricka. För varje station vi passerade så ökade antalet öl som de skulle dricka och orden om uteställena lades ut allt mer. Till slut kom vi till stationen vid vilken de alla tydligen bodde, då beslutade de sig snabbt för att avbryta kvällen och var och en gå hem till sig. Värdigt.

På samma spårvagn satt också en kvinna. Jag vet att man egentligen inte får säga så men hon var inte särskilt vacker. Hon var klädd i vida manchesterbyxor och en oformlig kavaj. Hon hade en hemmagjord frisyr, riktigt tråkiga glasögon och en mycket hängig hållning. Mest iögonfallande var dock att hon bar en t-shirt på vilken det stod "You are so worth it sister!" med stora bokstäver. Kom igen! Aldrig har en syster varit så lite värd "det". Jag kan inte komma på ett enda motiv som någon skulle kunna representera sämre.

Några timmar senare, efter att jag fått min skönhetssömn, gick jag Avenyn ner, jag mötte då en man med världens största slickepinne, säkert från Liseberg. Han såg ut att vara ungefär 35 år. Slickepinne alltså.

Idiotförklarande reklam

Jag hatar Manpowers nya reklamkampanj. Den förnedrar mig. Den hånar publikens intellekt. Eller åtminstone vad gäller vissa delar av publiken.

För det första har den ett inslag av rim. Rim? "...kanske bra för de som sitter och väntar på pensionen, men hur bra är det för Linus, och den unga generationen?" Till exempel.

Generellt tycker jag att svensk TV-reklam nästan alltid har ett roligt inslag. Eller försök till. Det får man tycka vad man vill om, jag är inget stort fan. Men. Om man skall sticka ut lite så kan man ju inte göra det med rim. Rim är ju något som vissa personer högst motvilligt tvingas att konfronteras med i juletider. Och att rimma "pensionen" med "generationen" eller "år" med "senior" är så banalt att jag får eksem.

För det andra, och det är främst här mitt intellekt hånas, är "problemen" så konstruerade att de blir helt irrelevanta. Linus. Hela Sverige skriker tydligen efter hans kompetens. Men han får ändå inget jobb. Kom igen! Linus är ju en komplett idiot. Om det är så att hela Sverige skriker efter ens kompetens så nog faan får man jobb. Otroligt dumt. (Dessutom har man rimmat "kompetens" med "referens", aaaaarrrgggghhhh!).

Den andra situationen rör en något äldre person, jag kommer inte ihåg hennes namn såhär i affekt. Men där satsar i alla fall arbetsgivaren på en yngre förmåga som drar efter något år. Den retoriska frågan blir ifall det inte vore bättre att få tio år med en kompetent senior. Jo. Det vore det väl självklart. Men det borde vara förbehållet journalister att formulera frågor så dåligt. Företag satsar väl på yngre för att de tror att de yngre har en framtid. Arbetsgivaren ifråga satsade väl på den yngre för att denne antagligen kändes som en mycket bättre än det halvfattiga medelåldersalternativet.

Jag är inte helt säker på om ifall Manpower gör det här för en god sak eller inte, men deras putslustiga, politiskt korrekta, idiotförklarande skitreklam står mig upp i halsen. Jag skulle aldrig så gärna, se Manpowers reklam utmana min hjärna, men istället får jag hålla tillgodo med deras bristande respekt för mitt intellekt.

In the summer time everything goes. Also in the winter.

Det finns några saker som svenska män bara inte kan göra rätt. Vissa företeelser tycks rättfärdiga grova klavertramp, exempel på sådana företeelser är sol och kyla.

Om vi börjar med sol, eftersom det ändå är det mest aktuella just nu. Jag har ju i ett tidigare inlägg behandlat det här med solglasögonvett. Nu är fråga om något än mer basalt; nämligen valet av solglasögon. Därmed tillbaka till inledningen, för så fort solen tittar fram någon gång i mars så skall solglasögonen fram. Och de skall fan i mig användas. Och här är det konstiga, det spelar ingen som helst roll vad det är för solglasögon eller hur de används. Det tycks vara helt oproblematiskt att använda sportiga solglasögon till formell klädsel. Det verkar inte heller vara några som helst problem för vuxna män med kavaj att använda femtiokronorsglasögon inköpta på en marknad. Det finns ingen hejd på hur dåligt resultatet kan bli.

Den andra företeelsen är alltså kyla, det kan tyckas taget ur luften nu när vi snart är i maj, men jag tycker att fenomenen är likartade. Jag kan ge mig fan på att det är samma personer som bär femtiokronorsglasögonen beskrivna ovan som gör sig skyldiga till följande överträdelse. Jo, när det blir kallt och det måste till en jacka över kostymen/kavajen, då är det precis lika noga hur den jackan ser ut som hur solglasögonen den ljusa årstiden ser ut. Det vill säga inte noga för fem öre. Man kan alldeles ohämmat ha midjekorta jackor där någon decimeter av kavajen sticker ut undertill. Man kan också uppenbarligen matcha en formell klädsel med en skidjacka, gärna i en starkt kulört färg.

Vad kan vi lära oss av det här? Jo, det första är att man får se till att tänka efter lite innan man hänger någonting på sin kropp, oavsett om det är ett mobilhölster, solglasögon från macken eller en orange skidjacka. Det andra är att för allas bästa borde den svenska mannen inte vara över trettiofem och aldrig bära kostym, då skulle i alla fall de mest hårresande övertrampen minimeras.

Systemet ./. Mr. Black, del 1.4

Kort bakgrund: Ett brev adresserat till en "Anna" i samma hus som jag bor har upprepade gånger hamnat i min brevlåda, trots att vi inte delar efternamn. Ett tydligt tecken på hur systemet är ute efter mig...

fortsättning följer...

Lidande i vardagen

En kort promenad bland vanligt folk på lunchen gav som vanligt upphov till viss irritation. Konstigt det där.

Det första är alla förbannade människor som skall stanna dig för att fråga saker, sälja saker eller få dig att skänka saker (företrädesvis pengar). Dessa personer förpestar den offentliga miljön och är precis lika irriterande som telefonförsäljare. NIX skriker jag nästa gång. Just den person som försökte hindra min framfart idag frågade ifall jag läst en viss söndagsbilaga igår. Det hade jag inte. Personen ifråga hade i alla fall hyfs nog att tilltala mig med "Ni". Det kändes oväntat värdigt. Alla vet ju att du-reformen inte gäller mot oss som har en fiin examen.

Strax efter denna incident skulle jag köpa frimärken. Jo, det är sant. Det finns fortfarande tillfällen när ett digitalt meddelande inte är det bästa. I alla fall visar det sig att vi fortfarande använder frimärken man måste slicka själv. Hur otroligt är det? Sverige har ju varit industrialiserat i säkert 200 år. Vi har ett jättegammalt postväsende. Och vad jag kan förstå så är inte klistermärken något nytt och oprövat som man inte kan exponera folk för. Men nu fann jag mig i alla fall stående som en idiot med sådana där frimärken som man hade långt innan färg-TV introducerades. Det är då man fattar vad som är fel med Sverige. Om vi skall vara ett modernt föregångsland måste vi våga släppa vår sjuka fascination för gammalmodiga frimärken. Vår framtid hänger på det.

Systempolis

En iaktagelse från den svenska paradgrenen "att stå i kö". Mitt lokala Willys har en prydlig skylt framme vid kassorna som lyder ungefär: "En kö till båda kassorna". Man står så att säga i en lång kö och när man närmar sig kassorna så "väljer" man kassa. Höger eller vänster. Oftast faller det sig så att det är två till tre personer vid varje kassa och en lång gemensam kö bakom. I de allra flesta fall fungerar detta bra. Folk inordnar sig i systemet och köandet flyter på med någon sorts altruistisk optimering. Då och då händer dock att någon väljer att inte se skylten, smiter förbi den långa kön och ställer sig direkt vid kassan. På grund av den svenska flatheten är konsekvensen av detta är ofta ingen alls. Idag hände något lite annorlunda. En herre i brun skinnjacka vägrade "välja" kassa utan stod kallt kvar i huvudkön. När en gentleman i svart skinnjacka, nr två i den stora kön, påpekade att det var dags att välja kö fick han ett snäsigt och mycket högljutt svar: "nej, jag MÅSTE inte välja än!". Mannen i den bruna skinnjackan väntade därefter kallt ut den första tomma kassan och gick sedan dit för att bli expedierad. Vilken vinnare! Man måste beundra hans principfasthet och oräddhet. Möjligen kan man också förundras över hur en sådan systempolis klarar vardagen i övrigt. Frågan får ökad relevans av att hans veckohandling tycktes bestå av chips enbart. Lökchips.

Chicken race på bussen

Jag gillar lite det fenomen att folk drar sig för att trycka på Stop-knappen på bussen. Det är lite så att efter det att man har fyllt sex år är det ingen som vill plinga. Alla vet att det finns nån fattig jävel som kommer att trycka långt innan det är absolut nödvändigt. Det är lite tuffare på morgonen när fordonet är fullt av rutinerade pendlare.

Jag förlorar i princip aldrig. Men jag noterar med barnslig tillfredsställelse när halva bussen går av på min hållplats trots att signalen kom precis innan point of no return.

Sen är det ju också så att den svaga person som faktiskt trycker på knappen alltid sitter längst bak av de som ska gå av. För ingen vill ju skylta med sina svaga tävlingsnerver.