Lidande i vardagen

En kort promenad bland vanligt folk på lunchen gav som vanligt upphov till viss irritation. Konstigt det där.

Det första är alla förbannade människor som skall stanna dig för att fråga saker, sälja saker eller få dig att skänka saker (företrädesvis pengar). Dessa personer förpestar den offentliga miljön och är precis lika irriterande som telefonförsäljare. NIX skriker jag nästa gång. Just den person som försökte hindra min framfart idag frågade ifall jag läst en viss söndagsbilaga igår. Det hade jag inte. Personen ifråga hade i alla fall hyfs nog att tilltala mig med "Ni". Det kändes oväntat värdigt. Alla vet ju att du-reformen inte gäller mot oss som har en fiin examen.

Strax efter denna incident skulle jag köpa frimärken. Jo, det är sant. Det finns fortfarande tillfällen när ett digitalt meddelande inte är det bästa. I alla fall visar det sig att vi fortfarande använder frimärken man måste slicka själv. Hur otroligt är det? Sverige har ju varit industrialiserat i säkert 200 år. Vi har ett jättegammalt postväsende. Och vad jag kan förstå så är inte klistermärken något nytt och oprövat som man inte kan exponera folk för. Men nu fann jag mig i alla fall stående som en idiot med sådana där frimärken som man hade långt innan färg-TV introducerades. Det är då man fattar vad som är fel med Sverige. Om vi skall vara ett modernt föregångsland måste vi våga släppa vår sjuka fascination för gammalmodiga frimärken. Vår framtid hänger på det.