Sten - everyday all day since 1967

För att inte detta inlägg ska låta allt för oresonligt och fascistiskt vill jag bara börja med att klargöra mina egna personliga åsikter vad gäller generell påföljdslära och straffmätning. Jag tycker att den svenska straffskalan känns rimlig. Jag tycker fängelse i 10 år vilket får anses vara standard för ett mord är ett ofantligt långt straff, det är antagligen omöjligt att till fullo förstå för någon som inte upplevt det själv. Slutligen och kanske viktigast, jag tycker att alla människor förtjänar en andra chans. Detta är i vart fall min utgångspunkt.

Det är alltså med en relativt filantropisk utgångspunkt jag läser första delen i vad som verkar bli en följetong i Aftonbladet, mitt huvud fylls av frågor. Ämnet är "personer som varit frihetsberövade länge". Syftet med artikeln är säkert behjärtansvärt vad det än vara må. Men åter till frågorna.


Sten Eriksson, se bilden ovan, är en av tre personer som suttit inspärrade i mer än 40 år för rättspsykiatrisk vård. Sten sitter inne för att ha våldtagit och sedan mördat en åttaårig pojke, detta gjorde han för 41 år sedan. Enligt läkarna lider Sten av en typ av schizofrenisjukdom, han visar dessutom tecken på pedofili (som en parentes kan jag inte låta bli att särskilt lyfta följande kommentar: Aftonbladet skriver: ”Tidigare farmakologisk och även kirurgisk behandling har inte haft någon effekt och han visar än i dag symptom som tyder på att pedofilin kvarstår.” Smaka på det, kirurgisk behandling mot pedofili, ok). Som om inte Stens pedofila läggning bekräftas bara genom det brott han begått så talar han dessutom öppenhjärtigt om sitt intresse för småpojkar. Här uppkommer min första fråga. Varför denna frispråkighet angående detta uppenbarligen kontroversiella ämne? Sten är inte helt tappad bakom flötet, han tycks t.ex. resonera klart om frigivningsprocessen. Det är tydligt att han inget hellre vill än att släppas ut. Varför, varför, varför kan han då inte avhålla sig från att, utöver i generella ordalag tala om sin pedofila läggning, dessutom uttryckligen visa intresse för artikelförfattarens sexåriga son. Det framstår som en lite spricka i hans "jag är frisk och borde släppas ut eftersom jag inte kommer att begå brott igen"-fasad. Den lilla barnleksaken som syns till höger på bilden från hans hem på rättspsyk blir då så att säga pricken över i:et. Jag undrar vad han egentligen gör med den. Sten själv menar att han nu för tiden inte vill skada någon p.g.a. sitt "intresse". Det ville han inte tidigare heller tillägger han... Inte kan väl någon tycka att en person som uppvisar en sådan taktlöshet och oförmåga att inse vad som fungerar och inte fungerar i samhållet ska gå fri. Jag tycker att man i vart fall bör vara klar nog i huvudet så att man ljuger under den timma intervjun pågår. Ja, ingen hade klandrat Sten för att han ljugit i detta sammanhang.

Nästa fråga som uppstår gäller Stens fritidssysselsättning. Han fick relativt nyligen del av det statliga skadestånd som betalades ut till tvångssteriliserade. Vidare har han enligt egen utsago ett bombsäkert tipssystem med en jävla massa rader. Av detta begriper jag ingenting men det tycks resultera i en del vinster. När Sten får gå på promenad med två väktare på stan gillar han dock att panta burkar. Panta burkar? kom igen! En timme i relativ frihet, säkert hundra lax på kontot. En person frisk nog att överhuvudtaget komma i fråga för frigivning skulle naturligtvis bada i champagne varje gång. Minst.

Av dessa och många fler anledningar kan jag inte sluta mig till annat att jag trots min relativt liberala syn på frihetsberövande straff är ganska bekväm med att Sten fortsätter att framleva sina dagar bakom lås och bom. Jag undrar dessutom hur de andra två personerna som suttit inspärrade i mer än 40 år är. Var de för galna för att prata med? Hade de inte Stens barnsliga charm?