Motvind

En av de kanske inte helt välkommunicerade syftena med denna blogg var att försöka bidra, om än i blygsam omfattning, till en lite trevligare omgivning. Detta skulle ske genom små handfasta tips, gärna baserat på avskräckande exempel eftersom vi finner det tillfredsställande att påpeka andra människors tillkortakommanden. Till exempel såg jag tre män i trettioårsåldern klädda i kostym och slips på väg från jobbet till after work för någon vecka sedan. De kom gående och två av dem hade kavajen uppknäppt medan den tredje hade alla knapparna i kavajen knäppta som vore den en uniformsjacka. De var alltså ett koncentrat av dålig koll och bristande respekt för den klädsel de bar.

Men, det var inte detta som var poängen med detta inlägg. Jag har önskat att jag vid sidan av spyendet av galla över alla och envar kunde uppnå målet ovan genom prisande av människor som gör något bra också. Detta har visat sig svårt. Givetvis går det, jag har bara inte letat nog, dock har jag insett att jag kanske bör börja i andra ändan. Långt innan man kan anse sig ha stil, koll, hyfs eller vad man vill kalla det måste man följa grunderna. Eftersom det smärtar mig att framkalla dessa minnen skall jag bara illustrera min poäng med två självupplevda exempel ur verkligheten.

Det första; på en central gata i Stan, som faktiskt blivit ganska cool på senare tid, går ett par ut ifrån en sushirestaurang. Mannen ifråga släpar på trettio kilos övervikt, är 40 minus och (givetvis) draperad i en alldeles för tight röd T-shirt. När han kommer ut i gränden avger han ett avgrundsrap som ekar runt hela gatan. Jag orkar inte inleda ett resonemang om hans självbild eller hans bostadsort, jag nöjer mig med att konstatera att han är den värsta människan jag kommit i närheten av på år och dar.

Det andra; på den mest centrala gatan i Stan, själva livsnerven för halvdåliga restauranger med överprissatt mat och stora butikskedjor, går en man i sextioårsåldern. Vi går åt olika håll på gatan och möts således. När vi har kanske fem meter mellan oss stannar mannen, och snyter sina båda näsborrar rakt ned på trottoaren. Jag blev helt ställd. Vem gör en sån sak?

Sensmoralen blir således att det är svårt att komma med beröm och konstruktiva tips när vi inte ens behärskar ens de mest grundläggande uppförandekoderna. Kom igen, rapa och snyt er med viss diskretion och håll upp dörren för personen bakom, det är en bra start.